Genomlyssningarna kompletta

Nu har jag lyssnat färdigt på The Beatles. Jag håller fast vid min tidigare torgförda åsikt att vartenda album innehåller minst en dålig bit. Inget album kommer undan. Jag har tidigare gått igenom en del album. Komplettering: Andra kassa bitar på dubbelalbumet är "Don't pass me by" och "Revolution 9", på "Magical Mystery Tour" kunde vi ha sluppit "Flying" och "Blue Jay Way", på "Yellow Submarine" är de sju sista bitarna nästan olidliga, på "Let it be" tål jag inte "Maggie Mae" och "One after 909" och - slutligen - sänks kvaliteten hos "Abbey Road" allvarligt p.g.a. "Maxwell's silver hammer" och "Octopus's garden".

Jag minns - så tydligt som om det hade hänt i förra veckan - hur vi ungdomar på den tiden det begav sig sade om The Beatles när de hade gett ut skivan "Yellow Submarine":
- De kan ge ut vilken smörja som helst nu. De är så stora att ingen vågar ge dem någon dålig recension.

Men en trevlig effekt av genomlyssningarna var denna: "Let it be" är ett bättre album än vad jag tidigare har föreställt mig. Där finns flera bitar som jag tycker mycket om - "Across the universe", "Let it be", "I've got a feeling", "The long and winding road" och "Get back".

Och trots några bottennapp här och där gjorde The Beatles helt makalös musik. Enligt min ringa mening var de tidernas största pop-/rockband. Och när jag skriver rock, så menar jag rock. (Att de var ett kolossalt framgångsrikt popband står ju bortom allt tvivel.) De kunde faktiskt stundtals få det att svänga lika rockigt som ett riktigt hårdrockband. Speciellt tydligt hör man det på det vita dubbelalbumet.

Men till sist - och främst - var The Beatles helt unika i att ständigt flytta fram gränserna för vad man kunde göra inom popen/rocken. De var först med sååå mycket. Deras kreativa mod, skaparlust, nyfikenhet och energi verkade aldrig kunna ta slut. Och varje nytt album fr.o.m., säg, "Help!" gjorde publiken olidligt nyfiken inför varje nytt LP-utsläpp från de f.d. Liverpool-grabbarna.

Minst en kass bit på varje album

Nu kanske jag retar någon rigid Beatlesfan, men jag hävdar bestämt följande.

The Beatles gjorde inte ett enda studioalbum helt befriat från ganska kass musik.

Det finns bevisligen album gjorda av andra där varenda bit var bra. De var visserligen olika bra, men ingen bit var helt kass. På Beatles' album fanns det alltid med minst en riktigt dålig bit.

På första LP:n "Please please me" har vi t.ex. "There's a place"; på andra LP:n "With The Beatles" har vi bl.a. "Little child"; på "A hard day's night" har vi "I'll cry instead"; på "Beatles for sale" får vi genomlida "Honey, don't"; på "Help!" plågas vi av "Act naturally"; på "Rubber soul" finns av någon outgrundlig anledning "What goes on" med; på "Revolver" är "Doctor Robert" ett bottennapp; på "Sgt Pepper" borde vi ha sluppit "Within you without you"; på [The white album] har vi den otroligt fåniga "Ob-la-di, ob-la-da" etc. Inte ett enda album utan någon kass bit.

Strängt taget kan man säga att bl.a. alla bitar där Ringo sjöng var kassa - med undantag för "With a little help from my friends".

Deras första LP

Nu har jag påbörjat ett litet projekt som inte alls känns plågsamt. Jag skall lyssna igenom The Beatles' samtliga studioalbum - sådana de blev i den nyligen utgivna boxen - rent kronologiskt från början till slut. I bilen denna dag:

Ah, visst var det bra redan från starten! Men det var inte sensationellt bra. Vi hade ju bl.a. några svenska band som lät ungefär lika bra. Nej, det som skulle göra denna grupp odödlig var den ständigt pågående utvecklingen. Från bra via bättre till bäst.

Men redan här har vi alltså några bitar som står sig väl i konkurrensen med nutida musik. Jag tänker i första hand på "I saw her standing there", "Please, please me", "Love me do" och "Twist and shout" (Samtliga utom "Twist and shout" av Lennon & McCartney). När det gäller den sistnämnda biten var det tydligen så, att det var den man spelade in sist. Man tänkte, att John Lennon knappt skulle ha någon röst kvar efter det. Det var klokt tänkt. Han kunde skrika långt innan han gick i Janovs primalterapi.

Mera om albumet här.

The Beatles relistened, compared

Någonstans någon gång läste jag en formulering med denna innebörd:
Kurt Cobain var en lika stor ikon för sin generation som John Lennon var för sin.

Jag drar en suck. Jämförelsen haltar alldeles enormt. Vad åstadkom Kurt Cobain i jämförelse med John Lennon? Det räcker att granska dessa två länkar och deras kompletteringar:
Kurt Cobain
John Lennon

Och att jämföra Nirvana med The Beatles är som att jämföra en Trabant med en Rolls Royce.

The Beatles relistened, continued

Det här har aldrig överträffats. Det kommer heller aldrig att ske.

The Beatles relistened

Nu har jag börjat lyssna på Beatles-boxen med de remastrade studioalbumen. Att Beatles var bra visste jag ju innan. Det är lika uppenbart som att solen är rund. Men det som slår mig - åter igen - är hur fantastiskt duktig denna grupp var på att utveckla sig. Jag var ju själv s.a.s. med när det begav sig. När de var som störst var jag tonåring. Vi följde med ohejdbar nyfikenhet minsta nyhet kring denna fabulösa kvartett. De fick alltid mest uppmärksamhet. Alla andra hamnade i skuggan.

Och nu - när minnet fräschas upp vid dessa återupptagna bekantskaper - slår det mig också att The Beatles troligen är den grupp i popmusikens historia som har haft de vassaste, smartaste, mest originella och mest oemotståndliga förstatakterna på sina låtar. Tänk bara på "Help!", så förstår du nog vad jag menar. Tag "Back in the U.S.S.R." som ett annat exempel och du kanske håller med mig om att Pink Floyd måste ha inspirerats av "beatlarna". Och vem kunde undgå att påverkas? Ett sådant massmedialt genomslag som dessa Liverpool-grabbar fick hade aldrig tidigare skådats.

Den 21 oktober 1965 höll de på med inspelningen av "Rubber Soul". Här började vi i publiken undra var gränsen kunde gå. "Vad skulle de hitta på nästa gång?" var en mycket vanlig fundering. Tja, sedan kom "Revolver" och sedan kom... Behöver jag fortsätta? Nej. Resten är, som man säger, historia. Vi kommer förmodligen aldrig i vår livstid uppleva något liknande.

Denna dag i The Beatles' historia

Den 2 mars 1963 gick The Beatles' "Please please me" upp på topp bland mest sålda singlar i England.

Den 2 mars 1964 började inspelningen av långfilmen "A hard day's night".

Den 2 mars 1965 var det den andra inspelningsdagen för "Help!" på Bahamas.

Engelbert Humperdinck hade den oerhörda fräckheten att ligga överst på Englandslistan den 2 - 16 mars 1967 med "Release me" och därmed förhindrade han The Beatles att då nå förstaplatsen med "Penny Lane"/"Strawberry Fields forever".

John Lennon och Yoko Ono uppträdde på en avantgarde-jazzkonsert i Cambridge den 2 mars 1969.

(Källa: den här.)

Hon kom in genom badrumsfönstret

God mat, gott rödvin, skön fåtölj och "Abbey Road" på skivtallriken. Svårt att överträffa! Lyssna bara på denna snygga övergång! Klippet börjar med slutet på "Polythene Pam" och plötsligt går vi så makalöst elegant över till "She came in through the bathroom window". En snutt ur världens bästa andrasida på en LP?

En sak som slog mig när jag nu lyssnade på denna LP-sida för kanske hundrade gången är att Ringo var en duktig trummis. Det glömmer man lätt.

Ovanför

Det har i dag passerat 40 år sedan detta hände. "Get back"!

En ganska medioker sak

I dag är det exakt 40 år sedan The Beatles' platta "Yellow Submarine" släpptes. Den ingår inte i min skivsamling och jag sörjer inte särskilt för det. Enligt mig blev det inte något av det bästa Beatles gjorde. Och strax efter detta skulle man gå in i studion för att spela in "Let it be" - som jag tycker är en relativt svag platta.

Men... när man ser filmen "Yellow Submarine" (1968) och jämför med en del "utflippat" som visas på MTV i våra dagar, så kan man börja undra hur mycket som egentligen har hänt inom "filmad musik" sedan 1968. Det är inte uppseendeväckande stora delar nytänkande, om vi skall vara ärliga. I stort sett är det bara tekniken som har gått framåt.

Nostalgi runt ett Beatles-album

Det är inte så vitt längre - omslaget till det Beatles-album som kom ut för exakt 40 år sedan:

Vem i familjen det var som verkligen köpte detta historiska dubbelalbum - här med det unika serienumret 0412973 - minns jag inte. (Albumets omslag är scannat och därmed också beskuret.) Men jag tar hand om det. Det är i min vård. Det fanns två musikaffärer i staden där vi bröder växte upp och vi brukade "hänga" - var för sig - mest i den som var närmast hemmet. Man kunde boka ett av två särskilda avlyssningsrum och lyssna igenom en hel LP utan att någon tyckte det var något störande. Beatles' vita album köptes förmodligen där - i en musikaffär som verkligen gjorde skäl för namnet, ty där kunde man köpa pianon, saxofoner, trummor, noter och allt möjligt som har med musik att göra. Och den medelålders personalen var superkunnig och gillade ungdomar! Man kände sig medveten och framåt när man var där och spanade in alla nya album. Nu kan man inte känna sig så "särskild" alls. Nu har varenda unge koll på allting nytt, känns det som.

Fyrtio år... Vart tog de vägen?! Det känns som om det hände för några månader sedan! GöteborgsPosten hade i går en artikel om detta album. Man intervjuade några personer om vad albumet betytt för dem och så fick var och en göra sin lista över vilka låtar som är bäst.

Jag vill inte vara sämre. Här är listan över mina favoritlåtar på ett av The Beatles' absolut bästa album:

Back in the USSR
The continuing story of Bungalow Bill
While my guitar gently weeps
I'm so tired
Blackbird
Piggies
I will
Julia
Birthday
Yer blues
Sexy Sadie
Helter Skelter
Good night

Lennon skrek bra

Ett av de bästa albumen ur någon Beatlesmedlems solokarriär torde vara "Plastic Ono Band" - med John Lennon, Yoko Ono och ett gäng medmusiker. Albumet släpptes samtidigt i USA och Storbritannien den 11 december 1970. Den 10 april samma år hade Paul McCartney meddelat, att The Beatles hade upplösts. (Källa: Ian MacDonalds "En revolution i huvudet".) Jag minns detta album som en verklig kioskvältare. På den tiden blev jag som uppslukad av Lennons texter och hans djärva kompositioner. Nu kan jag tycka, att "Mother" är en av de två bästa låtarna på albumet - vid sidan om "Working class hero".
Lennon hade börjat gå i primalterapi hos Janov. Det märks...

En repetition

Inspirerad av Pierres post här (Tack, Pierre!) kan jag nu inte låta bli att tipsa om detta:

Backa bandet! Jag vill sitta med i studion och komma med glada tillrop. "I want yooouuuuu, I want you so baaaaaaad..." Detta är musikhistoria så att klockvisarna kryllar sig. Det har visat sig, att The Beatles lade av när de var som bäst. Albumet "Let it be" kan vi glömma. Låten "I want you (She's so heavy)" var den sista inspelningen de gjorde alla fyra tillsammans. Kolla t.ex. här.

Magiskt.

Neil igen

Dags för lite Neil Young igen. Här en kanske oväntad duett. Låten heter egentligen "Only love can break your heart" och videon har en kass bildkvalitet, men i alla fall:

Paul och Neil ihop? Man tänker väl först: "Nej, nej, nej. Hur skall det gå? De har ju så olika utstrålning." Men om man tänker efter... Om någon i The Beatles kunde ha skapat den här melodin, så tänker jag att det måste ha varit Paul McCartney. Men lyriken? Njae... Det är nog bara Neil som kan knåpa ihop det så.

Penny Lane revisited

Kan inte låta bli... Jag har skrivit det förr och jag envisas: "Penny Lane" är den bästa Beatlesbiten. Den är komplett. Den har allt. Bl.a. har den en himla bra melodi, ett flott arrangemang, en snygg produktion och en mästerlig text.

Jag har t.o.m. hävdat att den här låten är tidernas bästa. Och jag har inte haft anledning att ändra åsikt. Synd bara att man inte gjorde en bättre film till låten. Den här filmen blev ju ganska jönsig på ett liksom studentikost sätt.

George ihågkommen

Märkligt att jag inte har bloggat om George Harrison tidigare.

Han var nog den störste sökaren av de fyra i The Beatles. Man kan eventuellt också kalla honom den mest andlige i gruppen. Han är kanske mest känd för "My sweet lord", "Here comes the sun", "While my guitar gently weeps" och "Something". Men han gjorde ju så mycket mera som var bra! Han hamnade ständigt i skymundan bakom John och Paul. Det var liksom aldrig någon som tog George på riktigt allvar. Allt fokus hamnade på Lennon & McCartney. Ringo blev betraktad som lustigkurren och George... - tja, mest som den blyge och kanske lite dumdryge. Han var som en lillebror.

Jag tror jag kan veta hur det kändes att vara George Harrison i det sällskapet. När jag började gymnasiet var min storebror redan känd som en lysande elev. Dags för första lektionen i kemi. Läraren går igenom klasslistan och kommer fram till mitt namn. Han frågar: "Är du bror till [Censur]?". Jag: "Ja". Han: "Är du lika duktig som han, så får vi trevligt ihop". Också ett välkomnande.

Så måste George ha känt det. Han blev aldrig riktigt bekräftad om han inte skrev lika bra låtar som John och Paul. "All things must pass" var en trippel-LP - något sensationellt på den tiden. Där gav han svar på tal. 30 år senare gavs den ut igen med extramaterial och allt - på en dubbel-CD. Låten ovan är hämtad från detta revanschartade album. Jag tror, att Ola (Fula fula ord) skrev någonstans att George Harrison hade räknats som snillet i vilken annan grupp som helst. I The Beatles var han bara tredjeman.

Nya tider, nya idoler

Kalla mig konservativ eller vad som helst. Jag tycker i alla fall inte om vissa delar inom den moderna ungdomskulturen. Jag var ung när Beatles slog igenom och jag minns hur förfasade många föräldrar blev över Beatles' frisyrer. Det är så himla lätt att komma dragandes med argumentet "Du minns väl hur det var när du själv var ung" - precis som om det skulle kunna ursäkta vilket beteende som helst. Men jämför Beatles' oskyldiga "jag vill hålla din hand"-texter med vissa texter hämtade från hip hop- och rap-världen. Suck...

Tag som exempel texter av Looptroop. Jag vill inte ens länka till sådant skräp. Om det skall kallas samhällskritik, så är även flugskit samhällskritik.

Sju låtar som förändrade mitt liv

Med anknytning till kommentaren på förra posten skriver jag nu följande.

Uppgiften är nästan omöjlig, men just därför kände jag mig tvungen att försöka. Men den här listan skulle nog ha sett annorlunda ut för 10 år sedan och den kommer kanske att gestalta sig på ett annat sätt om en månad. Så är det med personliga listor. You never can tell...

1. The Beatles: "She loves you"
Den ruskade om och man insåg plötsligt att ungdomen kunde ta sig ton. De hade långt hår med pannlugg! De skakade på huvudena och skrek "Yeah! Yeah! Yeah!" Oj, oj, oj - vart skulle detta leda?

2. The Ronettes: "Be my baby"
Vilken låt! Hur kunde Ronnie Bennett låta så förförisk? Hon var ju sexigheten personifierad. Vem utrustad med en femte lem kunde motstå henne?

3. The Rolling Stones: "(I can't get no) Satisfaction"
Killarna i klassen viskade, tisslade och tasslade på skolgården under rasten: "Den handlar om spermier". Otroligt snuskigt! Och Stones hade längre hår än Beatles och de struntade i kostym och slips. De klädde sig nästan som sluskar och rökte på gruppfoton. Föräldrar - lås in era tonårsflickor!

4. Bob Dylan: "Visions of Johanna"
Magi. Här fattade jag att Dylan var mästaren framför andra att få ord och musik att vävas samman till en enhet. Texten gör sig inte lika bra ensam - inte heller musiken. Men tillsammans - sammansvetsade - gjorde de underverk. Låten är inte sensationellt lång, men texten är ovanligt lång. Det mystiska, det surrealistiska, det drömska ingår här i en fantastiskt skön och suggestiv förening med det poetiska och repetitiva. Jag fattade aldrig vad texten egentligen betydde, men jag tror att jag fattade precis hur han kände sig.

5. Mothers of Invention: "Plastic people"
Första spåret på LP:n "Absolutely free" öppnade helt nya perspektiv för mig. Jag fattade plötsligt att rock och pop kunde vara roligt och att man kunde driva med allt och alla. Zappa och hans gäng drev inte bara med USA:s president, de drev med hela befolkningen. Dessutom såg de ut som hemlösa tiggare eller något liknande på gruppfotot. Makalöst coolt.

6. Procol Harum: "A whiter shade of pale"
Åter igen förenas det mystiska och det sköna. Om någon bit kan påstås vara den första psykedeliska biten, så kanske det var denna. Vem kan påstå sig begripa hela texten? Inte ens själva upphovsmännen till låten, tror jag. Men det som mest fascinerade mig var inslaget av klassisk musik. Att Bach kunde gå hand i hand med pop & rock var något nytt.

7. Leonard Cohen: "Famous blue raincoat"
Cohen fick mig att fatta, att stor konst kunde byggas med ganska enkla medel. Han var ingen stor kompositör, han var ingen virtuos på gitarren och inte heller var han någon Caruso. Men han kunde som en mästerlig novellist skapa en makalös stämning på blott några minuter. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här biten har använts till många förspel som sedan lett till en viss kroppslig förening.

En övergång

Någon gång kanske jag gör en lista över otroligt snygga övergångar - från en låt till en annan. Just nu nöjer jag mig med att utse denna övergång till tidernas bästa:

Från "Polythene Pam" till "She came in through the bathroom window" på Beatles' makalösa album "Abbey Road". Sanslöst snyggt, så oerhört naturligt och självklart. Tjoff! Som en rökare upp i krysset. Jag blir f.ö. aldrig mätt på detta album.